OppositeDay

Kommer inte på nåt bra sätt att börja skriva på, så därför får jag väl inleda så här...Har haft mycket tankar ikväll som jag inte vet var de kommer ifrån eller ens vad de är för något. Har bara haft en känsla av att jag inte vill gå och lägga mig, och då vara ensam med dem.

Jag har kommit på vad mitt problem är, vad tankarna går ut på. När det gäller Sebastian så har jag ett problem..Jag känner att jag alltid måste få höra, alltid måste få bekräftat att han tycker om mig. Annars är jag rädd att han har ångrat sig, tvekar eller inte tycker om mig längre. Det är så självklart, så skrattretande självklart egentligen, varför det är så här!

När Carl gjorde slut, eller i alla fall nämnde något i stil med att det kanske skulle hända, så kom det som en fullständig chock. Det som nästan, när man tänker på det nu, är lite komiskt är att jag skickade ett sms den kvällen till honom. Där skrev jag att jag kände mig konstig och behövde få höra att han tyckte om mig. (Tyckte om mig också, inte älskade mig.) På det svarade han: Ärligt så vet jag faktiskt inte. Vad är det för svar egentligen? Att han inte visste om han tyckte om mig längre... Det stämde ju inte. Han var bara inte kär längre, det där extra. Så vem är så dum att han svarar så där på det sms:et?

Saken är den att det kom som en chock. Det är bara det jag ska koncentrera mig på. Jag gick där för mig själv, kände mig kanske inte på topp, och tänkte: Vem kan jag sms:a nu, om inte min pojkvän? Och så fick man det där svaret. Man hade tilliten till hans känslor, man litade på att de skulle finnas där. De som hade funnits där i ett och ett halvt år, tog man för givet. I efterhand tänker jag ju att det var fel, man ska inte ta allt för givet. Vad som helst kan hända. Om det där i höstas hände, då kan allt hända.

Det där har funnits i mitt huvud sen dess, och spökar nu när jag har träffat någon som jag verkligen tycker och bryr mig om. Jag kan inte luta mig tillbaka, njuta och bara vara glad över allt det här eftersom det då kommer en tanke och stoppar mig. Så fort jag blir för glad kommer tanken: "Var inte för glad nu, vem vet vad som kan hända med hans känslor."

Och sen har vi ju det här med avståndet mellan oss, vilket kan förstöra allt. Jag känner ju mig själv och mina känslor nu, och även om jag bara får se honom en gång i månaden så är det så värt det. Det är någonting speciellt jag känner för honom. Men jag vet ju inte med honom. Vi pratade om det en gång, och han sa att han också tyckte det var värt det. Men jag är så rädd att det ändras. Redan första gångerna vi pratade på msn sa han att distansförhållanden inte var något för honom, och nu är jag så rädd att hans tankar om det kommer tillbaka. Min tanke är att så länge jag har känslor för honom som blir starkare så vill jag fortsätta vara med honom, även om avståndsgrejen är jobbig. Men han kanske tycker det är så jobbigt med distans att det tar över och styr hans känslor..Att fast han har känslor för mig så kan han avsluta allt på grund av avståndet.

Jag kan ta ett exempel från denna helgen som visar min osäkerhet när det gäller allt det här. Vi har haft en underbar helg tillsammans. Tagit det lugnt, varit hemma och tittat på TV och haft det jättemysigt. Vi har pussats, kramats och ja allt, jättemycket. Och sen idag var han väldigt trött (han har precis gjort en blindtarmsoperation så jag vet att han är väldigt trött...) och pussades inte lika mycket och var inte lika go helt enkelt. Men när han väl pussade mig så var han go, så som han hade varit förut.

När vi väntade på tåget satt vi brevid varandra och höll inte handen, pussades inget utan bara satt. Jag såg att han var jättetrött och jag vet hur han funkar då, men ändå fick jag den där känslan av att han kanske ångrar sig..."Nu ska han säga att han inte vill ses mer...att det inte funkar pga. avståndet." Så satt jag och tänkte lite grann, i bakhuvudet i alla fall. Bara på grund av att vi inte var lika gosiga mot varandra som vi hade varit hela helgen. Som att hans känslor skulle ha ändrats så fort... Och där, är jag tillbaka och tänker att de visst kan ändras fort. Ond cirkel som jag inte tar mig ur.

Är så ledsen av allt det här. Varför kan jag inte bara ta det lugnt och ta allt som det kommer och som det är? Lita på det han känner nu, och vara glad för det. Jag kommer alltid ha tanken att saker förändras, och att de gör det fort, men jag skulle önska att jag inte tänkte på det så mycket. Jag vill bara vara glad för att det är som det är nu, och komma ihåg att han faktiskt tycker om mig, Petra. Något jag inte förstår. Haha.